I min egen lilla bubbla

Just nu känns det som om jag lever i ett vacuum, i en egen liten bubbla. Jag är helt ointresserad av människor runt omkring mig. Känns inte som om jag bryr mig om vad folk tycker eller tänker, jag bryr mig faktiskt inte över huvud taget. Det enda som jag kan fokuserar på är att om två och ett halvt år, gå ut gymnasiet med högsta möjliga betyg. Sorgligt! Inget av de dära typiska tonårsprioriteringarna känns viktiga längre, som festa, shoppa blablabla. Som ni kanske vet, men troligtvis inte, så har jag iaf börjat i en ny klass i en ny skola. NV08E på Lars Kagg i Kalmar. Naturvetenskap, min egentliga plan från början, sen kom de där hopplösa artistdrömmarna och puttade undan min förnuftighet. Som tur var insåg jag innan det var försent att jag aldrig kommer bli artist, jag är inte den typen, iaf inte om det går till så som dom hävdar att det gör på stage4you. Det enda jag kommer sakna där ifrån är vännerna jag fått efter mina ett och ett halvt år nere i Torsås, speciellt Anjapanja Engelholm! Puss på henne ♥. Jag kommer absolut inte sakna att bo ensam, laga mat själv, behöva åka mellan Mörbylånga och Torsås varje fredag och söndag eller de ständiga törnar mitt självförtroende fått utstå där nere. Har bara hunnit med två dagar på den nya skolan så har inte riktigt kunnat bestämma mig för om det känns bra eller inte, om jag kommer att trivas dom här två och ett halv åren eller om jag kommer att vilja låsa in mig på toaletten varenda rast för att slippa stå själv i korridoren och skämmas för att jag inte har några vänner. Det andra alternativet låter inte speciellt lockande men när jag resonerar med mig själv har jag kommit underfund med att det faktiskt inte spelar någon roll. Jag är som ett skal. Jag och min kropp hänger inte riktigt ihop, den är som ett verktyg jag använder för att komma bort härifrån. Mitt mål är 22,5 och sen ett stipendium som tar mig bort från Sverige och allt vad jantelagen innebär. Usa, Unidet States of America, drömmarnas land. Där kan man säga "fyfan vad jag är snygg" eller "det är mig ni vill ha, för jag är så sjukt jävla smart" utan att folk tänker bitch eller besserwisser bakom ryggen. Gud vad jag längtar, jag är trött på att vara en medelmåttig svensk tonårstjej. Okej missförstå mig inte nu, jag har inget emot att vara svensk, bara att behöva bete mig svenskt. Jag vill kunna stå för den jag är, och visa hela min personlighet. Det är tydligen inte okej att göra det i det svenska samhället idag.

I helgen har jag inte gjort ett skit, men det kanske ni förstod om ni har läst ovanstående. Pluggat, läst lite i Ljudet av ditt hjärta och kollat på Twilight minst 100 gånger. Stephenie Meyer är min räddare i nöden! Jag vill spola fram tiden till 5:e Mars, ååh vad jag längtar. Nu ska jag väl dra och plugga eller nått annat spännande.

Sovgott!
(Det är en order)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0